Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning

Porto Franco

 Idén om att Marstrand skulle bli en frihamn hade funnits länge. Sålunda hade borgarna tagit upp den med Carl von Linné när han besökte ön 1746. Mitt under en intensiv sillperiod beslöt Gustav III den 15 augusti 1775 att Marstrand skulle bli en ”Porto Franco-hamn”. Detta innebar att staden skulle betraktas som ett främmande land. Sveriges lagar och förordningar skulle inte gälla här.

 

In-och utländska varor fick införas fritt till Marstrand.. Tull skulle dock erläggas. Undantag bönderna i Bohuslän fick gratis landa livsförnödenheter som skulle säljas på Marstrands torg. Bra, annars hade lokalbefolkningen svultit ihjäl.

 

Passtvång

Personer som reste till och från Marstrandsön måste ha pass, så även djuren! Kopass behövdes för att transportera kreaturen mellan Marstrandsön och Koön.  Det fanns tullstationer på öarna runt omkring och bevakning i Tjuvkil, där landsvägen slutade/började.

 

Näringsfrihet i stället för skråtvång. Detta visade sig dock inte vara helt utan komplikationer, till exempel när någon flyttade från Marstrand till ”Sverige” . Han hade då svårt att bli accepterad av sina nya kollegor eftersom dessa inte visste hur kunnig han var.  Lösningen blev att man införde en typ av gesällprov även på Marstrand.

 

Utlänningar fick rätt att bosätta sig fritt i Marstrand. De blev svenska medborgare om de skaffade en fastighet för minst 1000 riksdaler och sedan bodde i den i två år.

 

Religionsfrihet. Ostindiska kompaniet i Göteborg hade rekryterat judar av portugisisk börd för att underlätta handel med ”Levanten”  dvs. Främre Orienten. Dessa sökte sig till Marstrand. 1780 bildades en mosaisk församling med 30 medlemmar. 1782 inrättade man den första synagogan i Sverige i ett valv i Fredriksborg. Som mest hade församlingen ett 60-tal medlemmar.

 

När Porto Franco-tiden hade upphört uppstod frågan vilken judarnas status skulle ha.  Marstrandsborna lät antyda att judarnas handel och vandel inte var den bästa. Efter en utredning gjord av Magistraten konstaterade man dock att de var oförvitliga och gärna fick stanna kvar i staden.

 

De flesta flyttade så småningom tillbaka till Göteborg. I början av 1800-talet var endast en familj kvar, nämligen Andreas van Reis, som bodde där ”Festvåningen Havet” nu ligger. Familjen ägnade sig åt tobakstillverkning, sillsalteri, kram-och spannmålshandel.

 

Under nordamerikanska frihetskriget (1775-1783) var europeiska hamnar stängda för amerikanska fartyg på grund av Storbritanniens blockad. Frihamnen här kom då väl till pass och under de fem första åren anlöpte ett tjugutal fartyg från det stora landet i väster.

 

Men till slut blev det för mycket! Inte så stora vinster som man hade hoppats på. Smugglingen var omöjlig att bemästra. Det var för fantastiskt, för främmande för tiden, det blev ett för stort bekymmer.

Marstrands borgare begärde själva att Porto Franco skulle upphöra, vilket skedde den 15 maj 1794

 

Arv från tiden

Kajen från Strandverket till Maritim. Kontraktet (MHF har originalet i sina samlingar) undertecknades den 27 juli 1793 av Olof Ask, Anders Söderberg och Anders Börjesson.  Kajen finns fortfarande kvar idag och har aldrig rasat – till skillnad mot modernare byggen!

Det finns ett antal hus kvar från denna tid, till exempel Köpmansgården vid Kungsgatan/Hamngatan. Andra exempel är före detta Högre Folkskolan mitt emot Prästgården på Kyrkogatan, huset där Wångdahls hade livsmedelsaffär på Långgatan vid kyrkan och f.d. läkarmottagningen, längst ner på Långgatan.

 

 

.